Under sommaren, 4 juni till 30 juli, kommer jag att ställa ut på Galleri Björken i Sunne. Jag kommer att visa bildvävar från tre helt olika teman: ”Möten
i isolering”, ”Sopvävar” och ”Bambaminnen”. Idag packade jag ihop och skickade upp alla vävarna till Värmland.
Möten i isolering
Min önskan med dessa bildvävar är att beröra situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har haft förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter personer i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiellnivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever under svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv.
Vad jag vet är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan. För många av dem jag mött i denna utsatthet slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter. Till varje bild har jag skrivit en kort text.
Bildvävarna är skapade utifrån mina erfarenheter och upplevelser. Jag har jobbat många år på häktet och träffat många frihetsberövade personer. Citaten är i stort sett korrekta, men sammanhangen, utseenden osv. är mina påhitt och tolkningar utifrån alla mina erfarenheter och möten.
Sopvävar
När jag kommer till slutet av en varp brukar jag dra igenom varptrådarna och på så sätt få en hälften så smal, men dubbelt så lång varp. De senaste åren har jag med den där sista biten varp som inte går att använda till någon ny stor väv tillsammans med överblivna färgtussar gjort olika vävar på temat sopor och nedskräpning. Jag har utgått från enkla skisser och improviserat mig fram. I vanliga fall utgår jag från en skiss i 1:1 som jag följer mycket noga och alla färgval gör jag innan jag kommer till vävstolen. Så Sopvävarna kommer till på ett för mig annorlunda arbetssätt.
Jag tycker att vävarna är roliga att göra och jag tycker om dubbelheten i uttrycket. Sopor och nedskräpning är allt annat än vackert men på något sätt blir ändå vävarna med alla färger tillsammans med den vävda ytan vacker. Temat är dessutom mycket angeläget. Till exempel har mängden plats i Stilla havet ökat mer än 100 gånger under min livstid. Skräpet har samlats i ett område stort som Texas. Det är galet och behöver ses, kännas, pratas om och uttryckas på många sätt. Jag väver det, för väva är det jag kan.
Bambaminnen
Bamba är göteborgska och betyder skolbespisning. Bildvävarna på utställningen handlar om mina minnen som bambatant. Under ett år i början av 2000-talet arbetade jag ett år som skolmåltidsbiträde på en skola i en ganska invandrartät förort till Göteborg.
Nästan alla har minnen från när man gick i skolan och åt i bamba. Därför var det en intressant upplevelse att se denna värld från ”andra sidan”. Bambatanterna minns och upplever många med fasa. Min erfarenhet av att ha arbetat som bambatant är dubbel. Först och främst minns jag alla eleverna, för jag tycker alltid att det är roligt att arbeta med barn. Jag upplevde att många av barnen törstade efter vuxenkontakt och där fanns jag varje dag utan att behöva rätte eller betygsätta dem. En guldsits kan det tyckas.
Men den andra sidan av yrket handlade för mig om att begränsa och kontrollera. T.ex. att neka en stor hungrig kille i nian en extra portion. Eller att se till att eleverna åt på sina schemalagda tider, inte när det passade dem. Arbetet är dessutom fysiskt tungt. Kryddat med negativ kritik från många elever. Skolans ledning och stadsdelsnämndens politiker markerar också tydligt genom bristfälliga resurser att bambatanter och barnens skolmat inte är viktigt. Men där stod jag varje dag i tråkiga och nerspillda kläder och mötte 500 trötta och hungriga elever. När jag hade nekat dem mer mat, skällt ut dem, bevakat och förhoppningsvis hunnit fråga hur det gick i fotbollsmatchen igår eller i alla fall sagt hej. Då skulle jag diska 500 tallrikar, glas och bestick, kantiner och bleck. Om jag hade tur hann jag sopa golvet, i alla fall det värsta.
Jag saknar eleverna. Men jag blir förvånad varje gång jag träffar någon och de hälsar glatt. För jag tycker aldrig att jag hann med att vara trevlig mot dem och inte allför sällan ens se till att de fick äta sig mätta.
