Kall sommar

Denna kalla sommar är en bra arbetssommar. Jag väver på som bara den i ateljén, och det passar bra då jag skall ställa ut i början av september på Two little birds i Göteborg. Just nu väver jag en väv om en pojke som står med armarna utsträckta i en uppgiven gest i sin cell. Pojken har haft flera kamrater som suttit häktade och trodde sig vara förberedd på situationen i svenska häkten. Men nu säger pojken till mig att isoleringen var mycket värre än hans någonsin kunnat föreställa sig. Han säger att om han kunde välja hade han föredragit att bli slagen varje dag om han bara slapp ensamheten. Jag tänker att det är fullständigt vidrigt att frihetsberövade barn idag i Sverige tycker situationen är så outhärdlig att daglig misshandel framstår som bättre. 

Skiss

Den kalla sommaren har hittills inte lockat med sol och bad. Inte för att det är egentligen är det viktiga just nu eller är det som bekymrar mig mest. Det blåser andra mycket mer kalla och obehagliga vindar. Jag ser med stor förskräckelse hur Europa skrämmer livet ur Grekland och tvingar in dem i omöjliga avtal som lämnar de redan utsatta än längre från mat och framtidstro. Redan idag lever 4 av 10 barn i Grekland i fattigdom*. Jag begriper inte då hur till exempel politiker i Finland eller andra Europeiska ledare kan formulera sig som att bördan ligger på deras axlar. Det är väl knappast finländska eller tyska politiker som måste natta sina barn utan kvällsmat eller inte kan ta dem till sjukhus om det skulle behövas. Skamligt att använda ett helt lands befolkning för att vinna populistiska poäng på hemmaplan för försöka snika till sig röster för ökad makt. 

Än värre är situationen för världens alla flyktingar. Och skamligt av svenska politiker att prata om detta som om katastrofen vore Sveriges. Fullständigt absurt. Nog för att vi runt om i världen på olika sätt bidrar till att människor måste fly, men inte är det vi som har det svårast. Det är inte vi som sett våra föräldrar sprängas i bitar, tvingats fly över minfält, lämna allt vi äger och kanske för alltid skiljts från alla vi känner och älskar. Det blir märkligt att vi slår oss på bröstet för de vita bussarna, Wallenberg och andra insatser i samband med Andra världskriget när vi idag, absolut inte fattigare eller okunnigare, inte är villiga att upprepa något av detta. Utan vi verkar snarare sugna på att upprepa det vi, i alla fall tidigare skämts för, som till exempel Baltutlämningen. Det vill säga skicka tillbaka människor till förföljelse och död eller vända en nödställd medmänniska ryggen. Jag begriper inte hur vi har kunnat bli så rädda och ängsliga att vi ser nödställda människor som hot. Vi är ju suveränt duktiga på att samarbeta och hitta lösningar tillsammans. Om vi bara ger oss själva chansen.


"Grekiska krisen i siffror". Dagens ETC 2015-07-09